En hyllning till kollegiet

Föreställ dig att du har fått ett nytt jobb. Du har inte börjat än men du är inbjuden till en kväll med middag och samkväm i samband med en stor konferens dom har ute vid Gålö havsbad. Du sitter i din bil och kör den slingriga vägen längs ängar och skog. När du kommer fram till parkeringen och stannar ser du det, det blå havet. Nu tänker du havet som skymtar borta vid stranden. Men jag menar det blå havet av människor. Alla klädda i blått, I Ur och Skur- och Friluftsfrämjandeblått. Det är en mäktig syn och känslan är svår att beskriva. Glad och nervöst ont i magen på samma gång.

Väl ute ansluter du till några av dom som det visar sig hör till just din kommande arbetsplats. Du hör att dom diskuterar vad det är för buskage som växer längs gångvägen och jag minns att jag för första gången fick en så stark varm känsla: ”På riktigt, nördar dom frivilligt artkunskap nu? Nyp mig jag tror jag drömmer!”.

Under kvällen möts du av det som du sen lär dig definieras som VI KAN. Välkomnande, inspirerande, kompetenta, aktiva och nyfikna. Vilket gäng. Det är en sprakande eld vid stranden med gitarr och allsång. Jag minns så väl hur glad jag var över att få sitta just där. Tillsammans med människor som ville göra just det där, vara just där.

När du väl börjar på din arbetsplats inser du att du är inte den enda vuxna i världen som tillsammans med barnen föredrar varm choklad ute på tur, det finns fler. Och på lunchen får du sitta utomhus med skolans elever och ni dricker vatten ur kåsa. Än en gång: nyp mig jag drömmer.

Helt plötsligt befinner du dig på en plats med människor som precis som du älskar eld, bära tungt och som vill nörda i allt från fåglar till vilken knop som står sig bäst när och hur.

Min arbetsplats är den andra I Ur och Skur förskolan som öppnades, I Ur och Skur Mullebo förskola som sen också öppnade en lågstadieskola, I Ur och Skur Mårtensbergsskolan. I många år drevs det som ett föräldrakooperativ men sen 2018 har I Ur och Skur utveckling AB tagit över som huvudman. När vi år 2023 skulle flytta till nya lokaler hade vi ett och annat att packa ihop kan man lugnt säga. Våra fina skogsplatser skulle lämnas. Du står därmed med en kollega i skogen och nu är det dags att börja bära. Ni får chans att jobba med hur man bäst packar en stor tarp som sen behöver surras fast i en lång stör för att ni tillsammans ska kunna bära hem den. Det är tungt, men ni båda kan inte låta bli att erkänna att ni ändå älskar det. Samma kollega har du något år senare en Knyttegrupp med. Det är en bra bit till skogen och mycket ska tas med för en heldag ute. Ni har en varsin ryggsäck både fram och bak och något i varje hand. Ni tittar på varandra och säger: ”ja, men vi gillar ju att bära 😉”. Tillsammans med barnen leker ni skalbaggar i varje backe, mer specifikt tordyvlar, för lutar man sig lite framåt i en backe med tung ryggsäck går det lite lättare.

Såhär fortsätter det. Du får ett sms av en kollega en kväll med texten: ”Kolla vad som damp ner i brevlådan idag!” och så är det en bild på en mössa med ett ledkryss. Hon vet att ni delar kärleken till fjällen och att ledkryssen har en stark symbolisk betydelse för dig. Sen står du nästa dag i skogen med en annan kollega och när en tarp ska sättas upp vill ni inte bara sätta upp den hux flux. Ni vill lägga engagemang och fundera på vilken knop som gör sig bäst. När din kollega satt upp något annat längre bort frågar du, för du verkligen är nyfiken och vill inspireras, vilken använde du? Ni tycker att det här är så pass roligt att ni väljer fortbildning i ämnet så fort tillfälle ges. I Ur och Skur har inte en utbildningskonferens som inte har en workshop i friluftsteknik som alternativ. En annan gång på året när ni går längs en skogsstig på väg mot en strand för sommarfest hör ni en fågel. Ni tittar på varandra och vet att nu undrar hon precis som du vilken fågel det är. Ni stannar, tar fram en telefon och den fågelapp som Lotta tipsat om.

En annan dag sitter ni i möte vid konferensbordet i personalrummet. Klockan slår jämnt och en fågel kvittrar: ”AH det var sädesärlan!” Ni skrattar och vet båda att det var det inte och du måste skutta bort till klockan vid personalsoffan för att kolla vilken det faktiskt var. Det var lövsångaren! Man kan undra när en ska lära sig? Men det är ändå här poängen kommer in. Det handlar aldrig om att kunna allt. Det handlar om att vilja lära sig. Att vilja gå bort till klockan för att ta reda på just vilken fågel det var. Jag tror nog att det någonstans här är det som är en av I Ur och Skurs styrkor. Att vi som jobbar inom I Ur och Skur vill jobba just här. Med hållbar utveckling som ett paraply över allt vi gör och dom delar som pedagogikmodellen talar för.

Inom I Ur och Skur lyfts förundran fram. Vi ska förundras tillsammans med barnen för då ger vi dom möjligheten att öppna upp sig, för världen, för andra och för något större än oss själva. Och jag vill påstå att jag får möjlighet till det varje dag. Mycket tack vare mina kollegor. Att förundras tillsammans med andra gör att meningskänslan ökar. Det kan ge en djup känsla av sammanhang och betydelse. Att få möjlighet att känna så som pedagog kan inte ge annat än goda ringar på vattnet. Ringar ut till våra barn och familjer i verksamheten. Dom som känner mig tror jag vet precis hur jag ser ut när jag får ögon som glittrar och med hela mitt kroppsspråk utbrister hur häftigt jag tycker vårt jobb är! Det jobb som vi gör, tillsammans. Det är en passion för yrket och förskolans värld som jag är övertygad om lägger sig som den tryggaste mossbädden under våra barn. Det blir på riktigt. På riktigt dom vi är gentemot barnen, för att vi dagligen får möjlighet till just det jag skrivit i denna text. Och för det tackar jag mina kollegor.

Det här är en hyllning till dom. För att dom vill bära tungt, lukta eld, förundras och aldrig sluta nörda artkunskap.  

PS. Personerna på bild har absolut med texten att göra, men också väldigt många fler därtill.

Vid tangenterna….men helst ute på tur med barn och kollegor:
Emelie Patras, I Ur och Skur Mullebo förskola och Mårtensbergsskolan